Har vi ett kommunikationsproblem eller ett systemfel?
Vi befinner oss i ett skifte där tekniken förändrar hur vi skapar, kommunicerar och konsumerar men också hur vi organiserar oss. Jag har funderat en del på vad decentraliseringen och Web3 kan komma att innebära för reklamvärlden. Inte för att vi plötsligt skulle sluta kommunicera, snarare tvärtom. Behovet av att uttrycka oss, skapa, förklara och förstå tror jag alltid kommer att finnas kvar. Men kommer den att förändras eller behåller den sitt nuvarande uttryck? Som vatten fyller en given form.
Mycket av den kommunikation vi ser idag handlar inte om kontakt, utan om konkurrens. Att särskilja oss. Synas. Vinna mark. Och det där har vi lärt oss att kalla nödvändigt.
Men är det verkligen det?
Konkurrens är ett symptom på systemet vi lever i, inte en universell sanning.
Kapitalismen som motor eller bromskloss?
Vi kan kalla det för “tillväxt”. Eller “möjligheter”. Men i grunden handlar det om att överträffa varandra. Att skapa vinst. Skalbarhet.
Det har tagit oss långt. Men det har också bidragit till att vi byggt ett system där nästan all innovation syftar till att kapitaliseras, inte delas. Och det påverkar förstås även reklamen. Vi lever i en värld där algoritmer styr vår synlighet. Redan under Mad Men-eran började reklamen formas som en motor för konsumtion. Idag är det samma logik som driver influencers och innehållsskapare. Jag är en del av problemet! Och samtidigt som det känns syrefattigt är det som att det blåser en hel orkan i mig.
Vad händer med kommunikationen om vi plötsligt befinner oss utanför ett trasigt system där människor samarbetar istället för att tävla? Där incitamenten inte bygger på ägande, utan på deltagande och bidragande.
Kreativitet utan hierarki
Reklam idag bygger mycket på personkult. Influencers. Frontfigurer. Varumärken som blir människor. Människor som blir varumärken.
Det finns en inbyggd logik i det där, vi dras till berättelser och symboler. Men vi riskerar också att bli fast i ytan. Vi lär oss att mäta värde i följare, räckvidd och reaktioner.
Vi blir mer individualistiska men inte nödvändigtvis mer fria.
Vad händer när vi inte längre måste sticka ut för att bli sedda, utan kan bli sedda för vad vi bidrar med? När gemensam utveckling blir målet, inte personlig vinning?
AI, kontroll och fri vilja
Ofta när vi pratar om AI är det med oro. Att den ska ta över. Göra oss överflödiga. Men är inte hela vår historia full av försök att ta över? Från härskande och ibland självutnämnda kungar till kod.
AI må spegla oss men den är också sammankopplad på ett sätt som vi inte är. Människan är tribal. AI är total. Och om AI verkligen är så bra på att dra slutsatser, kanske en av dem blir: att vi inte överlever om vi fortsätter så här. Likväl väljer den att förinta oss...
Det kanske låter naivt. Men kanske är oddsen. 50/50. Kanske motsvarar det våra nuvarande odds. Samma samma med en annan typ av intelligens vid rodret.
Hur ser en värld ut där vi möts för att utvecklas tillsammans, inte för att överträffa varandra?
Det är den framtiden jag är nyfiken på.
